Opinion

18/2 -10 Grekland och Spanien fast i euro-kärret

Posted in Uncategorized by kelagerlof on 19 februari 2010

Läser International Herald Tribune för den 16/2. Där finns en kommentar av Paul Krugman under rubriken ”The making of an euromess”. Han skriver följande, jag återger texten på svenska, in extenso:

”På senaste tiden har nyheterna från finansvärlden dominerats av rapporter från Grekland och andra nationer i Europas periferi, förklarligt nog.

Men jag har slagits av att rapporteringen nästan uteslutande fokuserats på skulder och underskott. Man har bibringats intrycket att det enbart är fråga om regeringars slöseri – alltså om en tribut till de amerikanska underskottshökarnas klagovisa, dessa som slår ner på statliga utgifter även inför risken av massarbetslöshet och som håller fram Grekland  som ett skräckexempel på vad som kommer att hända om vi amerikaner inte aktar oss.

Sanningen är dock att bristen på budgetdisciplin inte är hela saken eller ens huvudkällan till Europas svårigheter – inte ens till Greklands, vilkens regering verkligen varit oansvarig (och som dolde sin oansvarighet under ”kreativ” bokföring).

Nej, den verkliga historien bakom det europeiska eländet ligger inte i politikernas slöseri men i elitens arrogans – särskilt den politiska elit som drev Europa att etablera en gemensam valuta långt innan kontinenten var mogen för ett sådant experiment.

Betrakta Spanien, som på tröskeln till krisen framstod som exemplariskt. Dess skulder var små – 43 procent av BMP 2007, att jämföra med Tysklands 66 procent. Man kunde uppvisa ett budgetöverskott. Och landet hade ett exemplariskt regelverk för bankväsendet.

Men med sitt varma klimat och sina stränder framstod Spanien som ett Europas Florida – och, liksom Florida, upplevde det en enorm bostadsboom. Finansieringen av denna boom kom i stort utifrån. Det rörde sig om ett jättelikt inflöde av kapital från resten av Europa, särskilt från Tyskland.

Resultatet blev en snabb tillväxt kombinerad med en signifikant inflation. Mellan åren 2000 och 2008 steg priserna på varor och tjänster producerade i Spanien med 35 procent, jämfört med en prisstegring i Tyskland på bara 10 procent. Till följd av stigande kostnader blev Spaniens export allt  mindre konkurrenskraftig, medan jobben inom byggsektorn stod pall.

Sen brast bubblan. Arbetslösheten steg våldsamt och underskottet i budgeten blev enormt. Men floden av rött bläck – som till dels orsakades av det sätt varpå slumpen pressade ner statens inkomster och till dels av brandkårsutryckningar för att begränsa ”slumpens” mänskliga kostnader – var ett resultat, inte en orsak, till Spaniens problem.

Och det finns inte mycket Spanien kan åstadkomma för att göra saken bättre. Problemet i nationens hjärta är att kostnader och priser har hamnat på tvären i förhållande till kostnader och priser i resten av Europa. Om Spanien fortfarande hade haft sin egen valuta, pesetan, kunde man kvickt ha sökt bot för problemet genom en devalvering – genom, förslagsvis, att reducera värdet på pesetan med 20 procent i förhållande till andra europeiska valutor. Men Spanien har inte längre sina egna pengar, och det betyder att man bara kan återvinna sin konkurrenskraft genom en långsam, malande process av deflation.

Däremot, om Spanien var en amerikansk stat snarare än ett europeiskt land, skulle situationen inte vara så illa.

För det första skulle kostnader och priser inte ha hamnat så illa mycket utanför de på kontinenten gängse: Florida, som bland annat fritt kunde dra till sig arbetskraft från andra stater och så hålla arbetskostnaderna nere, upplevde aldrig någonting i stil med Spaniens relativa inflation.

För det andra skulle Spanien – om det varit en amerikansk stat – i sin kris automatiskt ha fått hjälp: Floridas huslåneboom har löpt amok, men Washington fortsätter sända ”socialhjälp” och ”läkarchecker”.

Men Spanien är inte en av USA:s stater och befinner sig därför i djup kris. Grekland, naturligtvis, är i ännu djupare elände, emedan grekerna till skillnad från spanjorerna verkligen varit fiskalt oansvariga. Grekland, emellertid, har en liten ekonomi, vars svårigheter i mycket hänger ihop med bundenheten till mycket större ekonomier, sådana som Spaniens.

Så – vad som är krisens kärna är inte ”underbalansering av budget” utan eurons fasta kurs.

Inget av detta borde vara en stor överraskning. Långt innan euron kom i  rullning varnade ekonomer för att Europa inte var redo för en gemensam valuta. Men dessa varningar ignorerades, och krisen kom.

Och vad ska man nu göra? Ett uppbrott från euron är i det närmast otänkbart, rent praktiskt. Som Berry Eichengreen vid Berkeleyuniversitetet påpekat – ett försök att återintroducera en nationell valuta skulle utmana ”alla finanisella krisers moder”. Så den enda vägen är framåt: För att få euron att fungera måste Europa gå vidare mot en politisk union, så att de europeiska nationerna börjar fungera i förhållande till varandra mera likt USA:s olika stater.

Men det kan inte hända i rappet. Vad vi troligen kommer att se de närmaste åren är en smärtsam process av famlande i mörker: stora ös (bailouts) följda av krav på sträng återhållsamhet, allt mot en bakgrund av en mycket hög arbetslöshet, konserverad i det oändliga genom den svåra deflation jag redan nämnt.

Detta är en hemsk bild. Men det är viktigt att förstå naturen av Europas fatala misstag. Ja, några regeringar var oansvariga; men det fundamentala felet var hybris; den arroganta tron att Europa kunde få en gemensam valuta att fungera trots de starka skälen som fanns att inse att saken inte var mogen.

17/2 -10 Afghanistan, kollektiv bestraffning

Posted in Uncategorized by kelagerlof on 18 februari 2010

Svenska politiker talar om Afghanistan som om de inte kände till hela historien.

USA rustade talibanerna inför striden mot den ryska ockupationen av landet.

När sedan talibanerna med hjälp av vapen från USA drivit ut ryssarna ur Afghanistan och kunde överta makten i landet förhandlade USA med dem bland annat om en oljeledning. Talibaner, representanter för Afghanistans regering,  mottogs i Washington år 2000.

Efter 11 september 2001 kunde USA ha fortsatt förhandla med Afghanistans talibanregering. Man hade på det sättet kunnat slå i n en kil mellan talibanerna och al-Qaida. Talibanerna var ju inte skyldiga till bombningen av World Trade Center.

Man skulle inte ha gett sig förrän man kunnat lagföra al-Qaida med full mobilisering av rättsstatens principer.

I stället valde man att – med hänvisning till al-Qaidas stationering i landet -börja krig mot Afghanistan. De amerikanska bombningarna har kostat tusentals civila liv.

Det är svårt att inte se detta tillvägagångssätt som en kollektiv bestraffning av Afghanistans folk.

Sen kan man prata hur mycket som helst om ”hjälp”. Många anhöriga till civila offer betackar sig för den hjälpen. De hade hellre sett sina anhöriga leva. Rekryteringen till al-Qaida världen över har tjänat mycket på ”kriget mot terrorismen”. Detta har – allt fler inser det – bedrivits kontraproduktivt. För Pakistan har det varit förödande. I Nordafrika vinner al-Qaida mark.

11/2 -10 Folkpartiet vill …

Posted in Uncategorized by kelagerlof on 12 februari 2010

Folkpartiet vill  att vi ska skicka fler soldater till Afghanistan.

Folkpartiet vill har fler kärnkraftverk.

Folkpartiet vill att vi ska vara med i Nato.

Folkpartiet vill att vi ska vara med i EU:s monetära samarbete, EMU.

Ingenting av detta vill  folket. Folkparti?